ibland känner jag verkligen att jag inte vill bo kvar här, jag vill bara bort så långt bort so möjligt. jag orkar inte med allt tjata om att allt är mitt fel, '' va snäll mot maja '', '' sluta bråka med dina syskon '', jämföra mig med andra osv osv. Det tar verkligen kål på en till slut. Jag försöker vara så snäll och rättvis mot båda två av mina syskon och jag får knappt något tillbaka, ingen av mamma eller pappa märker heller när jag gör det där ''extra bra'', men när jag gör det minsta taskiga mot dem, då är det självklart att de märker, det är de som gör mig så himla galen och gör att jag skriker på både mamma pappa och syskonen och självklart får jag all skuld för det. Senare hör man hur mamma och pappa tjafsar om mig och det är sällan de säger något om vad jag har gjort bra. Detta gör även att jag vaknar mitt i nätterna av panik, mardrömmar om hur jag bråkar så fruktansvärt mycket med min mamma så jag tillslut hamnar i en fosterfamilj. och det är de sista jag vill, jag älskar min familj, det är dem som har gjort mig till den jag är idag och att jag har alla dessa underbara vänner som finns vid min sida dag in och dag ut. Men ibland känner jag att jag inte orkar mer och att jag bara vill bort här ifrån, liksom slippa allt. Det här var den första gången på ca 2 år jag och mamma bråkade så det var lite extra tungt denna gång. Jag är personen som ofta håller detta för mig själv, eller åtminstone inte visar det bland min omgivning därför tycker jag det var lite skönt att få skriva av sig, där ingen är tvingad till att läsa!

Tack och hej!